Sidensjös historia före år 1900

Sjösänkningarna
Bysjön har ett antal gånger varit föremål för olika sjösänkningsföretag. Orsaken till detta är att Nätraälven i alla tider visat en olycklig tendens att översvämmas uppströms Bysjön, beroende dels på åns kraftiga meandrande, dels på den ringa nivåskillnaden. Det är idag vid normalt vattenstånd inte mer än fyra meter i höjdskillnad mellan Bysjön och slutet på Myreforsen, en sträcka på mer än fem km fågelvägen och det mångdubbla verklig väg, vilket alla kanotpaddlare kan intyga. Eftersom sjön genomgått flera sjösänkningsföretag var alltså den ursprungliga nivåskillnaden ännu mindre.

Grindnäset, vårfloden1961

Den tröskel som bestämmer nivån i Bysjön består av berggrund och går i öst-västlig riktning längs linjen genom prästgården – kyrkan. Enligt den muntliga lokal traditionen gick ån ursprungligen öster om kyrkan, där landsvägen till Bjästa nu går. Älvfåran ska med tiden ha grundats upp så att ett delta bildades i dalgången norr om kyrkan, den s.k. Fiskarbydalen. Enligt en notis i Örnsköldsviks Allehanda 93-02-05 skall man omkring 1860-70 ha tillkallat sprängningskunnigt folk från Falu gruva som sprängde den nuvarande älvfåran, i notisen kallad Dalahålet. Detta kan dock inte stämma, för på såväl kartan över Prästbordet från 1698 som kartan över Å från 1697 går älven helt klart i sitt nuvarande lopp. Om den muntliga traditionen är sann måste alltså den första sprängningen ha skett före 1697.

Sprängd eller naturlig kanal? Foto P.J. Byström

Bevarade dokument i hembygdsföreningens ägo visar följande: Den 23 mars 1765 hölls en häradssyn ”angående en hällas bortsprängning i Bysjö åmynne och flyttning av några därstädes varande skvaltkvarnar”.Orsaken var att Nylands, Väster- samt Österby hemmansägare hade ansökt om att ”i anseende till den skada de årligen taga på sina ägor av is och uppdämningar kring Bysjön få till två alnars djup bortspränga ur hälla uti Bysjö åmynnet”. Häradssynen visade att det fanns två grund i ”Prästebordsströmmen” på omkring 8 famnars (dvs 15 meter) avstånd från varandra. Vid det första av dessa uppmättes djupet till 4 1/2 aln (2.7 m).Byborna fick rätt att genomföra sprängningen ”på egen kostnad och äventyr” men bönderna i Hämra, Stig och Bredåker ålades att betala en skälig ersättning om det skulle visa sig att de fick någon ekonomisk nytta av sänkningen.

Nästa dokument är daterat 23 juni 1782, alltså 17 år senare. Det är ett kontrakt mellan de tre byarna som reglerar kostnadsfördelningen, och kontraktet skrevs ”under det att dalkarlarna hålla på att arbeta med stensprängningen uti strömmen”

Den 15 Juni 1866 var det dags igen. Nu var det Hämra, Bredåker, Nyland, By och Västerby som anstiftat en undersökning ”för att utröna huruvida en sänkning af nämnde sjö skulle för ofvannämnde byar kunna medföra en mot kostnaderna svarande fördel”. Lantmätaren uppmätte fallhöjden mellan Bysjön och den dåvarande dammen till 5 fot (1.5 m) och ansåg det möjligt att sänka sjön så mycket. Dock rekommenderade han en mindre sänkning på två fot,då han ansåg att frostrisken annars skulle öka för mycket på åkrarna runt sjön. De närmast kommande årens klimat visade att det var en mycket klok rekommendation.

Den 4 Mars 1869 har trakten hämtat sig så pass efter nödåren 1866-68 att man bildade en kommitté och fattade beslut om kostnads- och arbetsfördelningen vid ett nytt sjösänkningsföretag. När och om detta genomfördes framgår dock inte ur dessa handlingar.

Förhoppningsvis kan vidare forskning bringa någon klarhet.

För att återgå till vad som hänt före 1697 är ett intressant faktum att By vid storskiftet 1766 ägde mark vid Bysjöns strand vid utloppet två km utanför sin egen bygräns. I senare tid har man vid sjösänkningar (av t.ex. Drömmesjön) fördelat den vunna marken mellan byarna varvid vissa byar fått delar av den vunna sjöstranden långt utanför den egna byns gränser. Det är en möjlighet att By fått den marken i samband med en sjösänkning. Men enligt ”Ånäsbrevet” ägde By den marken redan år 1480. Sannolikheten att man kunnat genomföra ett så stort företag som dessutom krävde sprängning före år 1480 måste anses vara liten, även om krutet var känt i Sverige vid den tiden. Dessutom borde ju en å av Nätraåns storlek lämna efter sig någon form av bestående nedskärning i en så brant och lång sluttning om den tidigare runnit öster om kyrkan.

En möjlig förklaring är att den lokala traditionen med tiden överdrivits något, och att huvudfåran aldrig gått öster om kyrkan, men att den högre vattennivån före sänkningarna medförde att ett sel bildats i det som kallades fiskarbydalen, ett sel där vattnet någon vår med ovanligt kraftig vårflod kunde spilla över bergtröskeln öster ut.

Uppgrundning
Hela den västra och nordvästra delen av Bysjön har utsatts för en kraftig uppgrundning, förmodligen ända sedan isen drog sig tillbaks, p.g.a. Nätraåns sedimenttransport. Den halvö som nästan delar sjön mitt itu har skapats på detta sätt (den kallas också ”grannern´”, dvs. ”grynnorna”), och man kan anta att sjön för några tusen år sedan sträckte sig betydligt längre västerut, kanske ända upp mot Sidensjöhus-fabriken. Under de senaste 300 åren är det framförallt Nylandsviken som drabbats, efter det att älven tog ett nordligare lopp år 1696. Att det måste ha skett det året kan man sluta sig till genom att jämföra två kartor med varandra, dels kartan över Nyland från det året (nedan en avritning), dels en skiss från samma år gjord av lantmätare Verfving i samband med fastställande av rågångar mellan Nyland och By:

Bysjön 1696

Verfvings skiss, också 1696

På den undre skissen är åns gamla lopp utmärkt. På den övre skissen har ån däremot ännu inte brutit igenom men man ser att det måste vara nära att den gröna udden (skogbeväxt) ska snöras av. Om man jämför sjöns (och åns) utseende 1696 och 1998 blir resultatet som följer:

Det är också intressant att konstatera att gränsen mellan Nyland och Västerby tydligen ändrats någon gång efter år 1696. ”Grannern´” tillhörde By även 1696. Hur det kunde komma sig att By ägde både ”Grannern´” och Ånäset som båda var åtskilda från By av andra byar är inte känt, men resonemanget om fördelning av vunnen mark efter en sjösänkning som fördes ovan kan kanske också användas om vunnen mark p.g.a. uppgrundning.
Den ögla som älven förr gjorde direkt väster om Nylandsviken kallades för ”Toknacksänget” efter att en person som gått in dit inte hittat ut igen p.g.a. buskarna som täckte kanten. Änget ifråga ägs av Hämra och om man jämför dagens karta med 1697 års karta ser man att bygränsen idag följer den fåra älven hade just innan den bytte lopp. I slutet på 1600-talet, däremot, såg ”Toknackänget” något annorlunda ut och då följde bygränsen givetvis åns dåvarande lopp. Slutsatsen är alltså att de bygränser som sammanföll med Nätraån flyttade sig gradvis i takt med att ån åt sig in i ytterkurvorna, dvs. vid långsamma förändringar av åns lopp följde gränsen med. När ån däremot ändrade lopp hastigt och tog en ny bana permanentades den gräns som gällt just dessförinnan.

I framtiden kan man vänta sig att Bysjön fortsätter att krympa för att till slut bestå av ett antal tjärnar medan ån rinner ganska direkt vidare till Drömmesjön, som då kommer att drabbas av samma snabba uppgrundning. Men det dröjer nog ett par tusen år innan det har gått så långt. Ett bevis på att utvecklingen fortsätter är att den lilla ö som nu finns vid utloppet (se bilden) inte finns med på ”Gula kartan” trots att flygfotograferingen skedde så sent som 1989.