Sidensjös historia före år 1900

1535 – 1749

I och med Gustav Wasas skattelängder dras Sidensjö obevekligt in i Sveriges ekonomi. Det förekom säkert sporadisk beskattning även tidigare men från och med 1540-talet var det inte längre möjligt att slippa undan. Dessa dokument, av vilka den första ganska ofullständiga uppställdes 1535 och de betydligt noggrannare efterföljarna kom 1542-44 är äldsta källan som systematiskt behandlar varje by för sig. Man kan konstatera att alla de byar som existerar idag redan fanns 1542, samt dessutom ytterligare några som sedan försvunnit.

Sidensjöborna dras lika obevekligt in i Sveriges politik som i dess ekonomi. Folk i alla landsdelar har alltid drabbats hårt när landet varit i krig. Ångermanlänningarna drabbades när fienden var Danmark, eftersom Norge med Jämtland var en del av Danmark , alltså fanns fienden direkt vid Ångermanlands gräns. Hur det kunde gå till när man utskrev krigsfolk beskriver Johan Nordlander (Drag ur livet….. ):

”……höll Knut Haraldsson kort därpå ting med Ångermanlands allmoge i Boteå den 22 Juni 1564. Närvarande var allmogen av både Nordanskog och Sunnanskog. Knut Haraldssons avsikt var här att få nytt manskap till kriget. Sinnesstämningen var tydligen mycket upprörd, och böndernas svar blev nekande. De kunde inte draga någon väg, sade de, förrän de fått något av åkern; de hade nämligen ingenting annat att äta än barken och stampekakun. Men med det svaret var Knut Haraldsson ej belåten. Han företog genast en utskrivning, som tillgick på följande sätt: Av den menige hopen ställde han tre och tre tillhopa och lät kasta lott dem emellan om vem som skulle utgå……… Ännu var emellertid herr Knut ej nöjd. Där två man funnos i gården, lät han ytterligare utskriva en av dem. Det på detta sätt erhållna manskapet skulle utan dröjsmål bryta upp. Men då besvärade sig de uttagna över att de ej hade något att äta, ej heller några värjor…….. Knut Haraldsson trängde dock på, och de måste bryta upp med den utrustning de hade.”

Finnkolonisationen. I Finland var tillvaron för bönderna mycket svår på 1500-talet. Ständiga krig mot ryssarna samt ett bondeuppror som slogs ned med stor grymhet av myndigheterna, det s.k. ”klubbekriget” 1596-97 ledde till att många finska bönder flyttade. Vana som de var vid hårda förhållanden var de väl lämpade till ett liv i den svenska vildmarken. Den svenske kungen Karl IX uppmuntrade dem med bl.a. skattelättnader att ta upp nybyggen och framförallt att återuppta ödegårdar. De svenska bönderna och allmänheten var däremot mycket negativa, och det finns många exempel på klagoskrifter där svenskar protesterat mot att finntorp legat för nära bygden, och då handlade det ändå om åtskilliga kilometer. De ständiga klagomålen ledde till att myndigheterna år 1636 utgav ett ”strängt plakat” som upplästes vid tingsställen och från predikstolar. Avsikten var att få bort ur landet ”löst folk” av finskt ursprung, dock ej de som verkligen uppodlat mark. Den lokala tillämpningen riktade sig dock även mot dessa. I Sidensjö var det främst Grätnäs som koloniserades, men även i Anundsböle omnämns en ”Joen Jonsson finne” år 1656.

Häxprocesserna på 16- och 1700-talen förebådades av en märkbar ökning av vidskepelsen. De första yttringarna av detta i Ångermanland finner man på ett ting i Sidensjö i februari 1628. Midsommarnatten 1627 hade en trupp om sex man tillbringat i klockstapeln ”för att vakta kyrkklockorna mot trullkäringar”. De sex var Joen Sjulsson och Jon Jönsson från Å, Per Persson från Bölen, Sjul Andersson från Kläppen samt Lars Olofsson och Johan Nilsson från Myre. De fyra förstnämnda var prästdrängar, och man kan gissa att vakthållningen skedde på order från kyrkoherden, Nicolaus Laurentii. Enligt de vaktande hade under natten två namngivna kvinnor infunnit sig i stapeln och ”skavit klockan liksom trullkäringar”. De vaktande, och även en Anders Jonsson från Brynge som varit synnerligen aktiv i ryktesspridandet dömdes samtliga till böter. Tjugo år senare skyddades kyrkklockorna i Nora på samma sätt. Att ryktesspridarna blev bötfällda visar att det sunda förnuftet ännu rådde. Det var fortfarande 40 år kvar till de stora häxprocesserna.

kaptbro1

Kaptensåbron omkring 1960. Ursprungligen byggd av
armekaptenen Johan Persson i mitten av 1600-talet.
Foto P.J. Byström

Rysshärjningarna 1721 drabbade främst kustregionerna, men Sidensjö var ett av de få ställen där ryssarna vågade sig inåt landet.

En sänkning av Bysjön verkar ha varit aktuell flera gånger. Ämnet är så intressant att det behandlas på en särskild sida.

Boding Danielsson nämner i ”Ångermanna hushollning…” att boskapsfodret blandas med rönn-, sälg-, asp- och videbark.

Kläderna förändrades mycket lite för gemene man under denna tid, men de rika kunde skaffa dyra importerade kläder. Så finns t.ex. i Själevads socken år 1630 omnämnt kläder av kamelhår.

Strumpor användes som regel inte under denna period; istället brukades tygtrasor och skohö.

Skorna var ungefär likadana som på medeltiden, men lite modebetonade spännen och plösar började komma i bruk. I slutet av 1600-talet började klack användas. Stövlar ansågs som ett förnämt skodon och hade smala åtsittande skaft, som under 1700-talet vidgades.

Belysningen ordnades fortfarande med torrvedsstickor och talgljus. Mot slutet av perioden började man i hemmen använda ljuskronor i taken inspirerade av kyrkobelysningarna.

Written by Annika

23 juni, 2013 den 07:06