Sidensjös historia före år 1900

Avskrift från Örnsköldsviks-posten 21/9-1942 av signaturen McUlatur:

En vetenskaplig upptäckt av mycket stor betydelse har gjorts vid Åbodsjön i Sidensjö socken, där en s.k. hällmålning, den första i sitt slag i Sverige utanför Jämtlands län, påträffats. Hällmålningens ålder uppskattas till omkring 4000 år och för forskningen på detta område väntas detta fynd bli synnerligen viktigt. Doktor Gustaf Hallström, Riksantikvarieämbetet, Stockholm, en av landets förnämsta experter på området har i sällskap med Ö-P:s medarbetare under fredagen och lördagen företagit omfattande undersökningar på platsen. I den intressanta ”expeditionen” deltog dessutom en vägvisare från orten.

Brev till Ö-P gav impulsen till undersökningen
Alltsammans började egentligen för några veckor sedan, när en gammal sidensjöbo, dock numera bosatt i Jämtland, i ett brev till Ö-P omtalade att han av sin far för ett 40-tal år sedan blivit uppmärksamgjord på en målning uppe vid Åbodsjön, som ansågs ha blivit gjord av ”någon timmerhuggare”. Brevskrivaren sade sig dock misstänka att det rörde sig om en s.k. hällmålning. Ö-P satte sig omedelbart i förbindelse med Statens Historiska Museum, vars representant, dr Gustaf Hallström, på fredagen anlände till Örnsköldsvik för att i sällskap med Ö-P:s medarbetare fara upp till Åbosjön och konstatera hur saken verkligen låg till. Den som alltså i första hand givit impulsen till det sensationella fyndet var folkskolläraren Albert Långström, Bruksvallarna, Jämtland.

Tjusande färd på obanade stigar mot fyndplatsen
”Det här tillfället har jag drömt om under hela mitt liv” föllo de ord, varmed dr.Gustaf Hallström hälsade mig när vi träffades på fredagsmorgonen, vederbörligen utrustade för att bege oss upp mot Åbosjön, en färd på omkring fem mil. ”Jag har anledning att tro, att det skall visa sig vara en hällmålning, och det skulle vara en verklig raritet om uppgifterna skulle visa sig hålla streck”.
Vi embarkerade Gålsjö-bussen och inledde den lättsammaste etappen mot vårt mål. Under färden hunno vi litet mera diskutera resplanerna men även den bygd, som vi foro igenom i den ganska regntunga höstmorgonen, blev föremål för sakkunniga kommentater ur kulturhistoriskt perspektiv av dr. Hallström,som sannerligen inte var någon främling i Norrland eller obekant med dess förhållanden. Dr. Hallström började nämligen, kan man gott säga, sin forskargärning med att taga plats som lappdräng i Norrland och sedermera har han företagit ett flertal långa och omfattande forskningsfärder i dessa trakter.
Snabbt avverkades mil efter mil. Sidensjö kyrka passeras, Näsänget, Björnböle och så återstår bara ett par kilometer till ”Kärrplatsen” i närheten av Nybodarna, där vår präktige vägvisare, Per Johan Byström, med bössan i handen står och väntar. Vi tar allt vårt gepäck, doktorns är störst och sväller av kameror, stativ, ritgrejor och annan attiralj. Vi välkomnas av Byström, som nog är en smula fundersam över vad slags ”skogskarlar” han denna gång ska ha i sällskap upp till Åbosjön. Han har förresten legat ute i markerna hela älgtiden, men gör gärna om trippen in i jaktmarkerna, när han bara får ha bössan med sig.

I tjäderns och järpens rike
Första delen av vår ”fotmarsch” löper på en smal skogsväg, där välgjorda kavelbroar skydda oss mot myrarnas så här års förrädiska gungfly. Det är tyst och stilla, vildmarkens rike har börjat. Det är gott om skogsfågel och gång på gång flyger en blåglänsande, välgödd tjädertupp brakande upp från den lingontuva, där han njuter en tidig frukost, men vår Per Johan hindras av sin stora packning och får inte korn på den konungsliga fågeln, liksom också de ängsligt kvirrande järparna går fria från hans hagel, ännu så länge. Kärrvägen tar slut, en smal, knappt skönjbar stig rinner in mellan de höga granarna och vi gå vidare i gåsmarsch på den av höstvätan förrädiskt slippriga, halvt igenvuxna färdleden. Fäbodjäntornas och kornas steg hjälper inte längre till att hålla stigen öppen, Åbosjö fäbodar ha slagit igen för länge sedan och det är endast den Byströmska stugan som står kvar ordentligt underhållen och som numera får tjäna som jakt- och fiskestuga åt pojkarna. Vi går tysta och knegar på med våra packningar och någon fler vilopaus beviljar inte Byström förrän vi är framme. Vi rastade vid det s.k. altaret – även det ett påtagbart minne från länge sedan flydda dagar – offrade den sedvvanliga stenen och fortsatte sedan vi tagit en bild av vår vägvisare på altarets krön. Äntligen äro vi framme, slänger av oss ryggsäckarna och vägvisaren och jag börjar smida planer på att koka lite kaffe, innan arbetet börjar på allvar. Doktorn har emellertid fått syn på den sten, där hällmålningen skall finnas, tvärs över sjön från fäbodvallen räknat och står inte att hejda. Forskarivern har gripit honom så till den grad att vi få ta kaffepanna, äkta kaffe och brödet ochomedelbart ge oss av till andra stranden. Ty nu vill doktorn veta om han står inför ett nytt, betydelsefullt stycke i det väldiga puzzle han och hans kollegor hålla på att lägga eller om det återigen, som så många gånger förut, ska visa sig vara ett misstag. Vi sucka kaffetörstigt men har inget annat val. Marschen går runt sjön och inom kort aro vi framme på udden, där vi sett det väldiga flyttblocket. När vi kommo fram, funno vi emellertid att stenen ingalunda skulle bli så lätt att avvina sin eventuella hemlighet, då den låg flera meter ute i vattnet, som gick famnsdjupt omkring. Ingen båt fanns i sjön. Doktorn ville försöka vada ut, men Per Johan ansåg att det var bättre att bygga en flotte. Skeppsbyggeri för att lösa stenens 4000-åriga gåta
Per Johan högg torra timmerslanor, doktorn gick efter stranden och sökte drivved och jag släpade ner virket till ”varvet”, där så småningom vårt stolta fartyg växte fram. Doktorn blev allt otåligare och fast vi ursprunglien tänkt bygga en farkost, som bar åtminstone två av oss, beslöt han sig för att våga försöket, medan ännu en hel del, enligt Per Johan, återstod för att göra flotten fullt sjöduglig. Han lade ut, stakade iväg och försvann bakom stenblocket. Spänningen på stranden var minst sagt stor, ty Per Johan hade också fått reda på vad det var vi var ute efter. En minut gick, det var tyst, men så stack doktorn fram ett glädjestrålande ansikte vid klippkanten och ropade inåt stranden: ”Den är äkta!”. Jublet var stort, vi släpade fram ytterligare byggnadsmaterial, och så snart doktorn kommit iland, byggdes flotten ut och nu var det min tur att ge mig ut.

Vid målet för vår forskningsfärd
Doktorn och jag kavade ut och så stodo vi inför det konstnärsprov, vår okände förfader presterat för fyra årtusenden sedan. En älg, tecknad i det typiska maneret med rödockra och fett. Det var onekligen ett fascinerande ögonblick, och med god fantasi kunde man snart locka fram hela scenen med den målande stenåldersmannen, som på det här sättet försökte beveka gudarna att sända ett gott jaktbyte i hans väg. Bakom den stora älgen står ett mindre djur upprätt. Figuren är målad på den släta ytan, som vetter åt sjön och den mäter drygt en meter i längd. Färgen är utomordentligt väl bevarad, fast de senaste årens höga vattenstånd i sjön har gått illa åt själva klippblocket. I nära fyra timmar stod doktorn troget vid stenen, vi fotograferade ur alla möjliga ställningar och på alla avstånd, han fyllde ut konturerna med krita för tydlighets skull och så avslutade han det hela med att taga en kopia av målningen direkt i naturlig storlek med papperet mot klippan.En rotborste, som väckt min lekmannamässiga förundran visade sig vara ypperlig att borsta bort mossan med och figuren framträdde därefter tydligare. Kaffet hade kallnat och värmts på nytt flera gånger under tiden, men i en paus smakade det desto bättre, i all synnerhet sedan vi nu fått visshet om att det här rörde sig om en äkta hällmålning. I synnerhet doktorn var storbelåten och det får man ju inte förtänka honom. ”Bara det att få lägga lite sordin på jämtarnas stolthet över att ha de hällmålningar som finnas i Sverige inom sina länsgränser är inte illa”, sade dr Hallström bl.a. när vi sutto och njöto av kafferasten.

I bräcklig farkost
Äntligen var alltsammans klart och vi kunde tänka på att ge oss iväg till fäboden, som skulle bli vårt nattkvarter. Per Johan Byström tog det mesta av packningarna och bössan och gick tillbaka runt sjön samma väg, som vi kommit. Doktorn hade emellertid upptäckt en löftesrik häll på stranden mitt emot och vi företogo därför i vår bräckliga farkost en vådlig färd över djupen och vandradeandra stranden hem, dock utan att påträffa ytterligare spår av stenåldersmannens konstnärsskap. Från motsatta stranden, där Per Johan stretade med packningen, hördes plötsligt tre skott i snabb följd och när vi kommo fram på fäbodvallen kunde vår vägvisare stolt visa upp tre feta järpar som jaktbyte. Maten smakade gudomligt efter strapatserna, och vi passade på att få lite torrt på kroppen. Utanför mörknade kvällen alltmera och skuggorna tätnade över den nu spegelblanka Åbosjön. Det hade varit en händelserik dag. Över hela platsen vilade liksom litet stämning av vad vi nyss upplevat, och våra tankar kanske för ett ögonblick sökte sig tillbaka genom de fyrtio seklen, till 2000 år före kristi födelse, då en jägare i ludna djurhudar och med stenyxan inom räckhåll för alla lurande faror satt vid den stora stenen och målade sin trolldom. Ty så trodde han, att han på älgstråket just över sjön skulle kunna med sin hemlighetsfulla magi locka ännu rikare jaktbyte. Var han kanske inte ansedd som en mäktig trollkarl och hade inte hans far varit lika stor? Han fullbordade sin teckning med de typiska tvärstrecken för kroppens indelning, betraktade sitt verk och fann det gott. Ty så skulle en älg se ut, om det skulle ha någon verkan. Den var bra, från mulens karakteristiska rundning till den väldiga hornkronan. Så skulle den se ut, ty så hade han lärt, och från det väldiga havet i väster till det hemlighetsfulla berget i öster, hundratals dagsresor härifrån, sågo de alla likadana ut. Våra funderingar bröts av kaffepannans ilskna fräsande inne i stugan, vi plockade fram koppar och drack ett par koppar starkt skogskarlskaffe, medan dagens strapatser började kännas i hälsenor och ögonlock. Och snart sov hela ”expeditionen” de rättfärdiges sömn, måhända ännu djupare i vetskap om att färden icke varit förgäves.
I den frostklara morgonen skänkte vi stenen och målningen en sista blick tvärs över sjön, axlade våra packningar och stodo två timmar senare i väntan på gålsjöbussen nere på stora landsvägen. Bussarna möttes från Sollefteå och Örnsköldsvik, dr Hallström reser vidare mot Sollefteå, vi åter till Sidensjö och Örnsköldsvik. Den intressanta vallfärden tillbaka till förhistorisk tid var avslutad.
McUlatur