Sidensjös historia före år 1900

Rysshärjningar

Rysshärjningarna längs norrlandskusten började 1714 och ett antal år framåt härjades den svenska ostkusten regelbundet av ryska trupper. Det började med att Umeå ödelades. Följande år härjades nordliga Västerbotten (nuv. Norrbotten) och Torneå brändes i februari 1716. I slutet av 1716 plundrades Luleå och Piteå. I början av 1717 ödelades Torneå och Kalix med stor grymhet. I januari 1719 plundrades Umeå två (!) gånger av styrkor som gått över isen från Vasa. Detta var dock bara början, för nu gav Peter den store sin flotta order att öka aktiviteterna. Under 1719 koncentrerades anfallen mot mellersta Sverige. I maj 1720 ödelades återigen Umeå och dess omgivning inom två mils omkrets. I maj 1721 kom en ny flotta, enligt uppgift med 33 stora galärer och 49 små, totalt 6-7000 man. Bland manskapet fanns ett antal kosacker med hästar. Man arbetade sig upp längs norrlandskusten med taktiken att låta fotfolket plundra städerna medan kosackerna med stor hastighet plundrade och brände den omgivande landsbygden så mycket de hann på en dag, varefter man seglade norrut för att göra om det hela vid nästa strandhugg. De var rädda för att komma alltför långt in i landet där de skulle kunna bli avskurna från reträttvägen till sina fartyg. Dessutom var de måna om att hålla en viss hastighet så att inte svenskarna skulle hinna gömma undan sina rikedomar eller samla sig till försvar. En anonym ögonvittnesskildring från dessa dramatiska dagar har påträffats i Bjärtrå och återgivits av E. Walter Hülphers. Den lyder:

”Natten mellan den 25 och 26 maj kom en hustru från Härnösand upp till Bjärtrå med berättelsen om att ryssen synts till utanför Bremön, vårdkasarna var avbrända och att borgerskapet flytt uppåt landet allesammans. Den 27 kom budkavle att allmogen skulle på vakt till ”defension” vid Hornön, men redan den 29 kom vakten tillbaka och berättade att ryssen nu inkommit till Härnösand. Den 30 kom åter budkavle att allmogen skulle utföra till motstånd, men då de kommit en bit utför älven blevo de varse eldar och vände tillbaka. Då natten kom mellan den 30 och 31, begav jag mig mellan klockan 11 och 12 på flykten norr åt fäbodarna vid Åkersjön och låg där stilla dagen därpå, som var 4: dag pingst, men under vägen dit sågo vi röken vid Härnösand eller Säbrå eller Veda.
Den 1 juni eller 5:e dag pingst och just vid solens uppgång brändes överallt uti Högsjö, Gudmundrå, Nora, Nordingrå, Skog samt Norland och Mäland hvilket allt varade till något över middagen, och vilket jag jämte min granne Jakob Månsson stod och såg uppå ifrån Hattberget vid Åkersjön och räknade man många eldar från Gudmundrå och Bjärtrå till ungefär mitt i Nordingrå.
Den 2 juni, som var fredagen, var allt stilla för så vidt att inga eldar syntes. Men den 3:e vid solens uppgång antändes från Nordingrå genom Ullånger, Vibyggerå till Nätra och kanske Själa, åtminstone som jag tyckte mig kunna se från det ställe där jag var och med stor ängslan allt besåg från ett berg väster om Hattberget på fäbodmarken och där jag var allena i stor fruktan och ängslan att fienderna skulle söka sig till fäbodarne som dock Gudi vare lov ej skedde hos oss på det stället. Men till Åkersjön var han som jag såg länge brinna, ungefär en halv mil från det stället, där jag låg på bärget.”

Författaren säger att ryssarna kom i små flockar om 3-4 man och brände byar och socknar, som kunnat räddas om folket varit modigare.

Den 2 juni hade ryssarna nått till Nätra där man brände 112 gårdar. De lär också ha uppsökt undangömd egendom långt inne i skogarna och på fäbodställena. Av någon anledning gjorde de sedan ett undantag från vanan att hålla sig nära kusten. Man tog sig längs Nätraåns dalgång upp till Sidensjö där man brände minst 25 gårdar av vilka 3 i By, 7 i Nyland, 3 i Ödsbyn, 5 i Å, 1 i Nättersjö, 3 i Brynge, 1 i Anundsböle, och 2 i Teg. Enligt den svenske fogdens rapport gjorde sig ryssarna besvär att rädda själva gästgiveriet från att antändas av en brinnande granngård. Under hela detta härjningståg var ryssarna också enligt uppgift förhållandevis milda och nöjde sig i allmänhet med att stjäla och bränna och dödade inte i onödan.

Kanske som ett resultat av denna hemsökelse började sidensjöborna inrätta häbbren långt från bebyggda trakter där spannmål förvarades utom räckhåll för en fiende. Det finns omnämnt minst tre sådana platser:
– På den s.k. ”Häbbärsmyran”; en liten blötmyr på Nybyns skogsmark
– Vid ”Häbbärsbäcken” som rinner ner till Hinnsjön.
– På Nylands skogsmark där en svacka norr om Nybyn kallades ”Häbbärsto”

Written by Annika

23 juni, 2013 den 07:25