Sidensjös historia före år 1900

24/6 1740
höltz åter sochnestämma med församlingens äldste angående Lars Anderssons i Brynge kyrkiosömn, som så tagit överhanden, at ehure efter han ock var varnat förmärktes han dock sova hvar predikan. Hvarvid Pastor förestälte angelägenheten yttersta varningsgraden. För hans och i synnerhet annars bättring skal och såsom ingen kunde annat finna, hälst Lars Andersson på tillfrågan sökte sig ursächta med Jesu lärjungars exempel i Örtagården, så dömdes han med allas samtycke til at gå i stocken, för sin kyrkiosömn nästkommande söndag vil Gud.

12/5 1747
3) Förhördes Jettekarin och Anders Wrång för något otidigt tal om Lars i Bredåker, som slötz så, at Anders skulle få en risbadstu av sin moder. Och Jettkarin bortsättja sina döttrar til tiänst om hon siälv vill sittje längre här på Vallen.

2/7 1748
hölz åter sochnestämma i hvilket blef slutit at the barn, som vid examen befinnes treske och late at läsa och förkofre sig i theras Christendomz stycken, skola ther til tuktas med rijs genom Kyrkioväktaren.

20/5 1751
2) Taltes om thet siälfvåldiga ringandet och pannans? lagande vid stora klockan. Blifvandes beslutit at hon skal lagas; men the som obuden löpa och ringa sättas i stocken. Vedebörande svare sielft för alt thet som igenom theras obeskedlighet timar.

10/4 1752
4) Fattigfolket förhördes om oväsendet, som ibland them skedt, och som hustru Brita Eskilsdotter trängde sig ut, efter sitt ofogeliga sinne, dömdes hon näste söndag till stockstraffet.

4/5 1753
4) Afsked. båtsmannen Erich Åman påtog sig att på lektaren bak i kyrkian ge akt på the stimmande och förmantes, at genast them angifva.

2:e dag Pingst 1767
3) Samtalades nog om thet slut sochne männerne borde giöre öfver thet projecterade minskandet i Wälplägningen vid Bröllop; men fåfängt. Ty utstältes then saken til en annan tid och bättre tilfälle.

1767
Eskil Olson och Jon Jonsson i Nyland, som tillika med Nils Christoph. blifvit beryktade för det the skola brutit Sabbaten med hö ladande … inkommo at låta sig om then saken förhöras, erkännandes fullom det, at the litet hö tå ladat, men så sent på aftonen, at solen vore aldeles vid nedergången, då sabbaten vore uthe. Hustru Cherstin ifrå Källom och hennes son Johan, som ock inkallades, hade fast annat at säga the, näml. at solen var högt på himlen: hvarmed, som ock Jon Salmonssons vittnesbörd instämde, så skulle thenna saken lämnas til länsm. Nyberg at föras til Häradstinget.

2:e advent 1767
kommo åter ganska många både män och qwinnor sent: The inlystes af Predikstolen i Sakristian allesamman: männerna lydde ock urskuldade sig som the kunde, then ene så, then andre så: men af qwinnornq ingen. Ingen viste eller kyrkioväktaren at minna, föregivandes at the voro för många och gingo i sådan hast förbi at Lectaren, at han icke fick ögnefästet på them. Förtenskull intet mer at giöre nu.

Palmsöndagen 1768
2) frågades Jon Jonsson i Nyland, som hållit dansstuga åt en hop löst folk …….. och tillspordes huru han understått sig sådant tillåta. och om han ei viste at dans och lekstugor voro ifrån förledit år så allmänt och strängt förbudne, att eho, som tillät något löst folk rum i sitt hus att hålla dans och lek, skulle plikta 5 Daler silvermynt till fattig Cassan. Jon Jonsson tillstod att han låtit hos sig hållas dans och lek; men ei att han hört sådant skulle vara förbudet.

3) Drängen Erik Ersson ifrån Nyland som vid samma tillfälle varit hos Jon Jonsson och betjänt de dansande med spel, tillfrågades äfven huru han vågat sig därtill, han ursächtade sig på samma sätt som Jon Jonsson, läggandes det till, att hans husbonde Nils Jacobsson tröstat honom därmed att bemälta förbud ei sträckte sig widare än till Sön- och Helgdagar. Dessutom förebrådde han Hrr Coministern Dynesius att han erbudit sig hålla rum för de dansande dagen därpå, hvarföre han säger, att det ei kan vara mera förbudit för bönder än för prästen sådant tillåta. Herr Coministern svarar, det han aldrig honom inviterat därtill, hvilket Erik Ersson ei kunde säga emot.

17/9 1769
§ 7: Angående Karin Monsdotter, hvilken nu i denna sommare vistas här i församlingen, påminte äfven Herr Probsten och trodde att man utan ansvar ei kunde hysa en så berycktadt person. Somlige mente det stå en hvar fritt, som har hennes tjänst af nöden, att hysa henne, andra åter att hon borde vräkas utur församlingen. men som man ei viste hvart hän, och ännu ei hörts hvad Landshöfdinge ämbetet i Sundsvall härom sig yttrat, stante saken in Dubio.

18/5 1770
5: Jon Jonsson i Nyland tillspordes om sin piga kallad Släd Karin huru vida hon hade besked om sitt förhållande ther hon förr varit vistande, men han säger sig ei sett hennes bevis, therom, utan han för sitt behov, dristat sig ändå lega henne. Länsmannen säger sig på hennes begäran skrivit eftr attest för henne; men ei fått någon.

30/9 1770
4: Som drängarne Pär Pärson och Olof Olofson ifrån Ödsbyn blifvit namngifne för thet, the på söndagsafton uti Nyland giort oliud medelst svordom och gasterande; undersöktes therom, och befans, som Mårten Kruslåck ifrå Nolås berättade, hvilken tillika med sin granne drängen Pär Jonson och Olof Olofson öfvat ett styget svordoms sätt efter Elias Erson uti Nolås, sägande flere gånger: förbanne mig etc. Att få vederbörlig näpst på ett så ochristeligt före hållande, anmodade Herr Probsten Länsmannen, att citera them till Tinget.

3/5 1771
9: Att gästgivaren Eskill Swedberg måtte förmås, att göra ett med Församlingen och äfven låta sin Bränvinspanna försegla, hälst församlingen med thet betingade och vilkor en sådan förening träffat. Ärböd sig Probsten att hos Landshöfdingen utverka befallning thertill, såsom ett ärende, hvilket han på församlingens åstundan åsig tagit. En och annan lät förstå, att thes förutan vore fruchtlöst hvad de andra gort om gästgifvaren fick bränna. De af Fylleris lasten öfvervundne hade då lika lätt före, att fördärfva sig och sätta sitt goda överstyr, som förr, när tillgång af denna förderfvande liqveur finnes på gästgifvargården.