Sidensjös historia före år 1900

Boding Danielsson beskriver i sin ”Ångermanna hushollning…” hur skörden gick till under mitten av 1700-talet:

Liarna (bladen) var ganska korta, medan orven (skaftet) var anpassat efter brukarens längd. Han beskriver noga hur man mäter in en lämplig längd och avslutar med kommentaren ”Brukar någon längre orf, anses han gärna för lättinge” Vid slåttern gick ”slåttarna” i bredd med lien, och en piga skulle hinna räfsa efter två slåttare. Det lades att torka i ”dyssjor” utefter marken. Den dag det sedan skulle ladas vände man dyssjorna så solen kom åt att torka allt. Höet kördes sedan till ladorna på skrindor med medar, ej hjul.

Jordbruksredskap från 1700-talet (ur Boding Danielsson)

De tre översta redskapen på ovanstående bild är plogar, fig 2 visar en al som endast brukades i trädesåker, fig 3 en åkerharv, fig 4 en stockvält som användes för att jämna till åkern efter sådden, fig 5 en rist som användes när man skulle bryta ny åkermark. Bönderna i nolaskogs kallade ibland plogen för vält. Vad figur 6 föreställer nämns inte i texten.

Hästarna beskrivs som ”trivne, kraftige och icke heller så små”. Korna var till större delen hornlösa. De utfodrades under vinterdagarna med kornhalm första gången, råghalm andra gången och ärtris tredje gången. När ärtriset var slut fick korna istället löv som hällts kallt vatten över. Ibland gavs de sälg-, rönn-, eller videbark som kallades ”skaf”. I brist på foder utspisades korna ibland med hästdynga blandad med korn- och råghalm. Även sönderhackat granris som legat i vatten för att kådan skulle dras ur kunde förekomma. Även fåren och getterna fick liknande kost.
Svin var vanliga i nolaskogs, men försvann i stor utsträckning när hembränningen förbjöds av Karl XII år 1718. Detta berodde på att en biprodukt vid hembränningen, den s.k. dranken, nyttjades som grisfoder. Höns förekom, men inte i några större antal.
I Nätra, Själevad och Arnäs lade de flesta bönderna sina åkrar i träda vart fjärde år, men i Sidensjö lade bönderna sina åkrar i träda både vart tredje år, vart fjärde år och aldrig.
I trädgårdarna odlades främst kål, rötter, rovor och humle.

 Klöverfrö började komma till Sidensjö med sörkörarna från omkring 1850. Några år senare började även timotej förekomma, men det tog flera årtionden innan det var mera allmänt förekommande.

Gösta Sehlstedt har i sin artikel ”De stora nödåren” beskrivit hur man i hans barndom vid hässjning i kornhässjorna bredde stora stycken säckväv under hässjan för att kunna ta reda på korn som föll ned. Efter skörden räfsades åkern och barnen gick med korgar och plockade kvarblivna korn på åkern.