Sidensjös historia före år 1900

Seder och bruk

Uppgifterna om bröllopsseder har lämnats av Märta Svedberg  (född 1843 i Björkåbäck, död 1938 i Brynge) och nedtecknats av Verner Byström, Brynge omkring 1930.

Bröllop: På 1800-talet var bröllopet ett slags knytkalas där gästerna hade med sig mat. Var man nära släkt med bruden eller brudgummen tog man med sig kött, smör, ost och tjock-kakor, ett slags rågbullar bakade av deg som sötats med mesost eller ”blanna”.
När man kom fram till bröllopsgården spelade två spelmän en välkomstlåt från förstubron. Så hälsade man på gårdsfolket och lämnade ifrån sig maten. Därefter åts middagen. Karlarna hade fruntimmershalsdukar och hattar på hela tiden utom vid matbordet. Man fick själv skära skivor av köttet, osten och brödet. Man tog ofta med sig egen tallrik till bröllopet. Kaffe fanns inte, man drack brännvin istället. På bordet fanns även köttsoppa och mot slutet av 1800-talet även pastejer och sockerkaka. Efter middagen lämnades brudgåvorna.

Golvet var bestrött med färskt hackat enris som gav en frisk doft, vilket kanske behövdes. Brudparet och prästen satt vid ett bord som var smalt, så att de kunde ta i hand och tacka över bordet. Prästen antecknade gåvorna.Svärföräldrarna gav först. På slutet av 1800-talet skulle de ge 1000 kr, samt ibland en ko. Övriga gäster gav 10 kr.Därefter började dansen. Bruden var den enda kvinnan som dansade. Alla som bjöd upp henne gav en slant, oftast en krona. Vem som helst fick bjuda upp, även ”koxare” (=tittare; objudna gäster som kommit av nyfikenhet) Efter dansen fick pojken ett glas vin. Bjöd han upp igen blev det en krona till. I takt med att nykterheten sjönk kunde det bli dyrt för somliga. Sedan serverades risgrynsgröt och lutfisk som kvällsmat. Gästerna sov över, och ett rum delades av med plankor längs golvet. De unga ogifta par som så önskade fick ligga parvis med plankan emellan, övriga låg ut mot väggarna. Frukosten dagen därpå kunde bestå av blodpudding med fläsk. Längre tillbaka kunde bröllopet vara i sju dagar, men det kortades senare till tre dagar. Att man skulle ha tid att festa i sju dagar kan låta konstigt, men det var nog bara de mera välbärgade bönderna som stannade så länge, och de hade ju drängar och pigor som skötte gårdens sysslor under tiden.

Måltider:

Frukosten bestod av ölsoppa, en halv kaka naggat bröd samt en strömming. Ölsoppan åts utan sirap och var ej särskilt omtyckt.

Middag (Lunch) var gröt och surdricka (mjölk fanns normalt ej vintertid). Vattenvälling var ett annat alternativ.

Aftonvarden kunde vara en potatis som doppades i salt vatten.

Kvällsmat var en kil tjock-kaka och uppvärmd gröt med surdricka. Drickat kokades upp i en gryta och kvarbliven gröt från föregående kokning skars i klimpar och hälldes i grytan. Alla åt ur samma gryta.Måltiderna åts på ett litet bord som ställdes vid spisen, då elden var den enda ljuskällan vintertid.

Ungdomens nöjen:

”Ture” var namnet på en sed bland ungdomen som var vanlig i Norrland på 1800-talet. Senare hette det bara att ”gå på bögda”. På helgdagskvällarna gick pojkarna i hopar från flicka till flicka och kröp ner under fällen till dem i tur och ordning. Ingen hade rätt att neka någon tillträde en stund, så även fattiga drängar fick tillträde till välbärgade hus. Enligt en uppgiftslämnare var det aldrig någon fara för moralen, och ansågs t.o.m. vanhedrande för flickor att inte få besök. Andra pratar dock om havandeskap och påtvingade giftermål. I Landshövdingens femårsrapport 1870-75 står att läsa: ”Ungdomens nattlopp särskilt på lördags- och söndagskvällarna är en vederstygglig sed……Det förmäler överflödet av hednisk råhet i sinnena och lägger tillika de svåraste hinder i vägen för införande av kristlig bildning och skick. Frukten av dessa nattliga orgier äro uppenbara…..Utrotande av oskicket måste desto helldre möta stora hinder, som detsamma har djupa rötter i långt tillbaka liggande tider och länge utgjort en i landskapsseden grundad form för frieriet.”

hamradans
Dansbanan i Hämra, populär
träffpunkt under mellankrigsåren

Lovisa Nordin från Teg (född 1877) har berättat om julseder omkring år 1885: På juldagsmorgonen väcktes hon och fick kaffe och bröd. Därefter gick hon och hennes storasyster till ladugården för att utfodra och mjölka korna. När de kom tillbaka fick de varsin halv kaka kornbröd med smör, ost och pressylta. Det som inte åts upp sparades. Klockan två lades duk på bordet varefter man severade smörgåsmat, blodbröd med fläsk samt ölsoppa som denna dag var kokt på vetemjöl och sötad med sirap. På kvällen severades risgrynsgröt och lutfisk med sås och peppar. Julgran fanns ej, men hos Sundströmmarna i Stig och Hämra fanns julgran. När hon blev lite äldre hade de också julgran, så 1885-90 kan sägas vara de år då julgransseden slog igenom i Sidensjö. Inga julklappar förekom, men det var vanligt att barnen av sina gudfäder och gudmödrar fick julbullar, som skulle sparas tills julen var över ”om mammas bullar skulle ta slut”. Möjligen utvecklades dessa julbullar till julklappar senare, eller kanske det var ursprunget till fettisdagsbullen?

Trefaldighetskällor: En gammal sed med hedniskt ursprung var att besöka ”heliga” källor vid en viss högtid och dricka för hälsa och lycka. Vanligen var det trefaldighetsaftonen i början av juni men det kunde också vara Kristi himmelsfärdsdagen eller Erik den 18 maj eller Olofsdagen den 29 juli. Någon dag innan gick man dit för att rengöra källan, vilket gjordes under andaktsfull tystnad. När sedan dagen var inne samlades man vid källan, också under tystnad. Ibland kläddes källans kanter med granris, eller upprestes unga björkar där. Under de sista årtiondena urartade firandet med dans och lekar och t.o.m. brännvin.

I Sidensjö upphörde seden någon gång före 1890. Den källa som omnämns kallades ”Grannmokällan” men var den låg är f.n. inte känt.

Written by Annika

23 juni, 2013 den 08:43