Sidensjös historia före år 1900

Folkmängden i Sidensjö ökade under denna period enligt följande tabell:

Den tidiga industriella verksamheten, som börjar i liten skala under denna period, var helt beroende av vattenkraften. Den var därför lokaliserad till vattendragens forsar, i första hand Brynge vid Drömmesjöns utlopp och kyrkströmmen mellan Bysjön och Drömmesjön men även andra ställen. År 1764 anlades en finbladig såg med två ramar i Brynge. Mannen bakom bygget hette Erik Bergvik och var bosatt i Nyland i Nätra. Han var född i Lövvik i Nora socken och ägde senare �ven två andra finbladiga sågverk, ett i Söderåfors i Moälven och ett i Ytterböle, Nätra vid Skulesjöns utlopp. Helt säkert var han en betrodd man, ty vid lantmätaren Daniel Laurins bestämning av Nätra sockens fäbodar år 1755 inställde sig ”Bokhållaren Herr Eric Bergvik, såsom Socknens Fullmäktig, efter Fullmakt”. Ansökan att få bygga Bryngesågen godkändes av myndigheterna på villkor att man inte sågade upp några träd som bättre kunde användas till ”master och storvärk”. Sågens läge var från början på södra sidan av älven, alltså inom Nätra socken. Uppgifterna om när sågen flyttades till Sidensjösidan är något oklara men det var under första halvan av 1800-talet. Timret flottades givetvis till sågen och det färdigsågade virket kördes med häst och vagn till utskeppningshamnen i Näske. Det finns uppgifter om att en herrgårdsbyggnad för sågverkets inspektorer skulle ha legat ett stycke väster om dagens kraftverksdamm på 1700-talet. Bryngesågen var tillsammans med sågverk Fors och Bjästa stommen i en bolagsbildning 1858 med namne0t Forss sågverksbolag som sedermera skulle bli Forss Aktiebolag. Sågen användes sista gången 1923 när man sågade bjälkarna till dammluckorna för kraftverksbygget i Brynge.

Brynge läftmangel anlades i mitten av 1700-talet och var då hästdriven. Den flyttades till bryngeströmmen och blev vattendriven 1865 (enl. Nilsson: Bryngeström…). Enligt en annan källa (Åslund: Beskrivning över….. ) var den fortfarande hästdriven 1878. Verksamheten lades ner kort efter kraftverksbygget 1924. Under 1700- och 1800-talen var särskilt Nätra men även Sidensjö känt för sin högklassiga linnevävning.

Mindre sågkvarnar anlades ofta vid forsarna och de flesta byarna hade på 1850-talet egen såg.

Myresågen omkring sekelskiftet

Enligt Åslund: Beskrivning över…. var industrierna i Sidensjö på 1870-talet Drömme, Myrbohöjdens och Kyrkobordsströmmens finbladiga sågar, Brynge hästmangel och en tullmjölkvarn. Vidare sägs att lanthandeln inte har någon vidare jordmån p.g.a. befolkningens lynne.

Maten från jordbruket bestod av korn, råg ,ärter och något havre som odlades på åkrarna. Råg såddes dock oftast på svedjorna. Svedjebränningen upphörde i Sidensjö 1865, men någon enstaka svedja brändes så sent som 1885. Skogens värde, särskilt långt från bygden, var mycket litet vilket visas av en skrivelse till landshövdingen från Nybyns, Ödsbyns och Å bönder år 1773 där man ansöker om att få använda den ved som huggits vid svedjelanden för att få svedjan att brinna bättre. Det förbättrade betet på svedjan var värt mycket mer än veden.

Korna utfodrades under vintern med det lilla som kunde bärgas från myrar, sjöstränder och raningar (röjningar). Resten av året fick de gå på skogen. Då det blev knappt med bete i byns närhet flyttades de till fäbodarna i två eller tre omgångar under sommaren så att betestrycket växlade. Även löven från träden skördades för att bli kreatursfoder. I ett domboksutdrag från 1745 regleras t.ex. rätten till lövtäkt mellan bönderna i Å. Ett annat dokument, också från Å, som visar på betets knapphet är en överenskommelse mellan bönderna som vid vite av tio riksdaler begränsar antalet hästar till två per bonde samt förbjuder upplåtande av betesrätt till andras hästar.

Eftersom kalvningen av klimatskäl måste ske på senvintern var det bara under sommaren som korna mjölkade någorlunda. Normalavkastningen per ko omkring år 1800 var ca. 700 kg mjölk per år. Prosten Holm i Själevad lyckades få en ko att producera 2100 kg mjölk per år, men detta var helt enastående. Mot slutet av 1800-talet ökade avkastningen betydligt då man ändrade växtföljden så att man omväxlade säd med flerårig vall. Dessförinnan hade man låtit åkrarna ligga i träda vartannat år och sått vår- eller höstsäd vartannat år. Timotejfrö kom först till Sidensjö med sörkörare 1850, men inte förrän på 1880-talet började sådda vallar bli vanligt i vissa byar. Ända fram till sekelskiftet förekom det att vallen fick självgro, och lika länge förekom myrslåtter.

Abraham Hülphers skriver 1780 att ”åkerbruket har i senare år blifvit nog uphjelpt, sedan åkren nu … mer än förr trädes”. Han jämför med Bodings beskrivning från 1747 som säger att träda inte är vanlig i Sidensjö. Korn och gråärter är enligt Hülphers de vanligaste grödorna, därefter kommer något höstråg och en obetydlighet havre. Han nämner också att storskiftet stimulerat allmogens flit vilket även det förbättrat jordbruket.
Potatis användes första gången under missväxten 1771 och 72 av en gammal soldat och en torpare. Bruket spred sig mycket snabbt, och redan 1775 skördades 224 tunnor i socknen. Att inte potatisen började odlas tidigare kan tyckas märkligt, eftersom Nätrasonen Jon Boding Danielsson i sin avhandling redan 1747 skrev: ”Om thessa så kallade Jordpäron plantades, särdeles i Norra orterna, som ofta äro underkastade frost, skulle the med Guds hjälp slippa att äta barkebröd.” Man tycker att han borde ha kunnat förmå folket i sin hemsocken Nätra att prova potatisodling, men att komma tillbaks som profet i sin egen hembygd har väl aldrig varit lätt. Fruktträd fanns ännu inte i Sidensjö 1780.
Ur sjöarna drogs förutom abborre och gädda upp ”rör, harr, stenbit, stint, småsik och ål”, dock inga stora mängder.
Hülphers nämner tre ”mineral- elle swartkällor”: en vid bysjöns strand, en vid ”åängsbacken” samt Anundsböle brunn, som ansågs vara en av de bästa i Norrland.

Kläderna förändrades en hel del under dessa århundraden. Enl. Nordlander (Ångermanländska folkminnen) bar kvinnorna i början av 1800-talet en skålformad huvudbonad av siden med en stor bandrosett baktill. Dessutom ”stycket” en bit tyg eller spets som lades på håret; enl. Sidenbladh: Allmogemålet.. ”bred spets eller fint veckad rimsa av fint, vitt tyg, som begagnas af qvinnorna på håret under mössa. Denna hufvudbonad kallas ”stykke-å-mössa”

På sommaren kunde flickor ha ”skrållen”, en huvudbonad vars funktion var att skydda mot solen.

Männen kunde ha knäbyxor med silverspännen på utsidan av knäna. Vid riksdagen 1765 ondgjorde sig riksdagsmannen Jonas Olovsson Norberg, södra Ångermanlands fögderi, över allmogens kostsamma levnad och särskilt den yppighet i klädedräkt (siden och sammet) som ökade mer och mer. Som en bot mot detta föreslogs en gemensam ”nationaldräkt”, tillverkad av lokala material.

Västen började komma i bruk mot slutet av 1700-talet. Den kan ha utvecklats ur den äldre bröstduken som är känd från 1400-talet. Från början gjordes västen i vadmal men allteftersom den blev ett helgdagsplagg blev tyger av linne, bomull eller siden vanligt. Före västen bar männen livstycken, som påminde om västen men hade samma tyg på såväl fram- som baksida.

Skjortor var sällsynta i början av perioden. Istället fanns innantröjor som bars under livstycket.

Strumpor började komma till allmän användning under 1800-talet. De var från början inte stickade utan sydda av filt, vadmal eller lärft.

Under 1800-talet var snörskon den dominerande skotypen. under perioden 1860-90 var dessutom knäppkängor vanliga. På 1850-talet började galoscher av läder komma i bruk, från 1890 av gummi.

Byggnader: Hulphers, som reste i Ångermanland under senare delen av 1700-talet noterade att bondgårdarna byggdes in på alla fyra sidorna. En medelstor gård bestod av omkring 20 byggnader totalt. Förutom kringbyggda gårdar förekom även fristående åttaknutshus, nästan alltid i en våning, som mangårdsbyggnader. Runt mitten av 1800-talet blev det vanligt att bygga till en övervåning. Ungefär vid samma tid började takstolar komma i bruk. Dessförinnan timrade man gavlarna och de timrade innerväggarna (i åttaknutshus) ända upp till takåsen.

När man byggde hus var det brukligt att man lade ett silvermynt, ju större desto bättre, under ”solknuten”, den sydöstra knuten för att ”köpa” tomten från vittrorna.

Belysningen: Fotogenlampan blev vanlig under senare delen av 1800-talet.