Sidensjös historia före år 1900

Fäbodar

Förr i tiden var kornas utfodring helt beroende av vad skogen (särskilt gamla svedjor) och naturliga ängar gav. Timotejfrö kom första gången till Sidensjö år 1850 med sörkörare, men det dröjde ytterligare 20 år innan det började få någon spridning, först i Nyland och 10 år senare i Hämra och By. Vid sekelskiftet var det allmänt använt. Åkrarna användes dessförinnan helt för brödsäd, omväxlande med träda.

De små mängder foder som skördades från dessa ängar, myrar och sjöstränder gick i första hand till hästen, som ju måste arbeta även på vintern. Korna däremot förvarades bara på vintern. Kalvningen skulle ske under senvintern vilket innebar att de bara mjölkades under sommar och höst. Sedan fick de bara så pass med mat att de överlevde, och även nödfoder som löv och lavar nyttjades. Det finns berättelser om hur de fick bäras ut ur ladugården på försommaren. Det gällde då att göda dem så mycket som möjligt på sommaren. Det förekom ytterst sällan att man hade ”förjulskor”, d.v.s. att man lät en ko kalva före jul, och alltså hade mjölk från henne under vintern. Det förutsatte att man samlat mycket foder i ladorna. Omkring år 1870 fanns det två eller kanske tre förjulskor i hela Sidensjö, men antalet ökade senare i takt med att höskördarna ökade när man började så höfrö.

De skogar som låg närmast byn blev snart avbetade, så man tvingades längre och längre bort. Då flyttade någon piga från varje hushåll med korna till fäbodarna så man slapp ödsla så mycket tid och energi på förflyttningar. Ett sätt att förenkla transporten för de byar som hade fäbodar i närheten av Hinnsjön/Åbodsjön var att använda båt.

bathusb
Båthusbacken, Hinnsjön

bathusb2
Båthusbacken

Hur gammalt fäbodsystemet är kan man knappast säga, men redan i mitten av 1700-talet sades att sidensjöbyarnas fäbodar på kronoallmänningen hade brukats ”sedan urminnes tid”. Enligt en teori var fäbodsystemet en kvarleva ända sedan våra förfäder var nomader. Att vara nomad i Norrland ställde väl vissa krav på vinterbostad, så man kan anta att varje grupp höll sig till ett fåtal vinterplatser med permanenta hus. När man senare började odla var det ju i så liten skala att det fortfarande fanns ett behov att flytta regelbundet för att få tillräckliga arealer för jakten.

fabod
Flottare på besök i Å fäbodar omkring 1920

Gustav Wasa drog på 1500-talet in all mark som inte under lång tid hävdats av någon by till kronan, men man fick arrendera fäbodrätt. Vid den s.k. avvittringen, fördelningen av kronoallmänningens mark mellan byarna år 1755, fick de byar som kunde bevisa att deras gamla byskog var otillräcklig ny mark tilldelad mot en viss ersättning, oftast ett halvt lispund (4 1/2 kg) smör. Vissa byar fick då fäbodar både på hemskogen och kronoallmänningen, andra bara hemma och andra bara på fjällskogen. Vilket det blev berodde mycket på de geografiska förhållandena. Även andra socnar som Själevad och Nätra arrenderade fäbodrätt inom Sidensjö socken. I fallet Nätra kvittades arrendet med att Sidensjöborna fick rätt till strömmingsfiske vid Nätrakusten. I vad mån denna rätt utnyttjades är inte bekant. Vad gäller Själevad är det känt att Butsjöböle och Lövsjö arrenderade fäbod nära Stormyran öster om Stor-Degersjön, 20km från hembyn fågelvägen. Orrvik i Nätra hade fäbod vid Torsmyran sydväst om Hinnsjön.

Även runt fäbodarna tog ju betet slut, så i allmänhet växlade man mellan hemskog och fjällskog flera gånger under sommaren. Som regel fick korna gå hemma till midsommar, därefter for man till ”huvelfjället” där man stannade till omkring den 19 juli, när man flyttade hem för slåttern. Efter slåttern for man till ”mellafjället”, sedan tillbaks för kornskörden, sedan åter till ”höstfjället”. Vanorna varierade mellan byarna. De som hade långt till fäbodarna slog ihop mellan- och höstfjället till ”långfjället”. Själva flyttningen kallades för ”buffring”. I andra delar av Sverige kallades det ”buföring” och betydelsen var antagligen ”att forsla bohag”.

Fäbodpigornas sysslor bestod i att ta vara på mjölken och göra smör, ost och mesost.

Eftersom de flesta unga flickorna fanns i fäbodarna var det ganska stor trafik av unga män dit på helgerna.Andra söndagen under fäbodtiden var det fjällhelg. Då kom extra mycket folk på besök. Det kunde bli dans och några utvalda pojkar fick ligga över. J. Strindlund noterar i samband med detta att ”vid samtal med de äldre framstår fäbodtiden som det ljusaste minnet från ungdomstiden”. En annan helg var det ”käringhelg”, och även ”barnhelg” förekom.

Det var som regel endast hemmanen som hade tillgång till fäbodarna, men i Drömme och Prästbordet fick torparna dela på en stuga, i Å fick de dela på en halv stuga.

Ursprungligen fanns inga kärrvägar till fäbodarna så man var tvungen att bära eller klövja allt. Detta förekom in på 1900-talet. Stig och Bredåker var de sista som byggde väg till sina fäbodar. Å, By och Västerby kunde förkorta vägen med båt på Hinnsjön/Åbodsjön.

Det fanns som regel skriftliga avtal som tvingade alla bönder och i förekommande fall torpare att färdas samtidigt till fäbodarna, detta för att ingens kor skulle hinna före till det bästa betet. Gödseln kördes hem till byn när det blev vinterföre, så värdefull ansågs den vara.I Ödsbyn, Å, By, Hämra och Drömme har det förekommit att man torkade gödseln på hässjor eller i hus med hyllor för att nedbringa vikten inför hemtransporten.

Ibland hände det att korna blev ”sura” d.v.s. de ville inte komma hem på kvällen och då måste pigorna ut och leta. Det ansågs att trolldom var orsak till att korna blev sura.

Under de sista åren innan fäbodverksamheten dog ut blev det i vissa fall en märklig brytningstid som t.ex. när man var tvungen att bära separatorn på ryggen till fäbodarna eller när Nolåsbönderna skickade mjölken från fäboden till Ö-viks mejeri varje dag.

Written by Annika

23 juni, 2013 den 08:46