Sidensjös historia före år 1900

Det mest omtalade nödåret i norra Sverige är utan tvekan 1867 eller, i vissa trakter, de tre åren 1866-68 tillsammans. Det beror givetvis på att det var de sista riktiga nödåren och därför är bäst dokumenterade. Säkerligen var tidigare nödår lika svåra. Möjligheterna att försörja sig berodde ju hela tiden på förhållandet mellan å ena sidan befolkningens storlek och å andra sidan odlingsmetoderna och storleken på den uppodlade arealen.

1646 var ett av de första registrerade nödåren. Befolkningen kunde då inte betala sina skatter p.g.a. den dåliga skörden.
1690 frös spannmålen bort redan tidigt.
1697 var förmodligen det svåraste året under 1600-talet. Enligt traditionen svalt många ihjäl.
1703 blev ihågkommet som ”torråret”.
1744 kallades däremot för ”våtåret”.
1771 förstördes enligt uppgift stora delar av grödan i norra Ångermanland av fjällämlar!!!
1772 var sommaren ovanligt kall.
1773 var sommaren ovanligt torr.
1812 blev skörden synnerligen dålig p.g.a. tidig frost, samtidigt som rödsoten (dysenteri) härjade. Dödligheten var mycket stor, och spannmålspriset tre- eller fyrdubblades.
1816 frostår, länet fick ersättning av staten.
1820 frostår
1826 frostår
1828 frostår
1831 skörd av ringa kvantitet men hög kvalitet.
1834 frostskador
1837 frostskador
1851 tog frosten skörden i augusti.

Det var som synes många faktorer som kunde leda till ”svagår”. Sen vår, kall sommar, torr sommar, våt sommar, tidig frost och dessutom skadedjur och allehanda farsoter. Värst blev det när flera sådana år följde på varandra, och det var precis det som inträffade på 1860-talet.

Myndigheterna arbetade för att sockenmagasin skulle inrättas för att kontrollen över sparandet skulle förbättras, men det var bara Arnäs och Gideå i norra Ångermanland som hörsammat detta. Övriga socknar hade istället sparlårar i varje hushåll. Dessa skulle enligt bestämmelserna vara låsta och nyckeln skulle förvaras hos en granne. De skulle öppnas för inspektion och ev. utbyte av innehållet på i förväg fastställda datum. Enligt uppgift skulle detta ha fungerat någorlunda i Sidensjö, så att nöden blev något mindre än på andra håll.

Redan 1866 grundlades de kommande nödåren genom kyla och framförallt regn under den tid skörden skulle bärgas. I augusti månad regnade det nästan dagligen och regnandet fortsatte i september.
I ett brev till sin bror Johan i Nybyn skriver Margareta Strindlund från Skärfsta, Sollefteå den 18 augusti 1866:
”..Nu har vi här allt för mycket rägn, hö skäms bort i hässjorna, och det som är oslaget kan man icke heller slå, och med kornåkrarna ser det även misstänkt ut. Det har nu rägnat i 2 1/2 vecka oupphörligt. Så att om det icke blir någon snar ändring, så ser det mörkt ut. Gud hjälpe oss.”

Ur Örnsköldsviks nyheter 14/12 1897:
1867 års nödår föregicks av 1866 års svaga skörd. Visserligen var sistnämnda års höskörd riklig, men förstördes i hässjorna, ty i början af juli månad började regntiden, hvilken fortfor nästan dagligen under derpå följande augusti, september och halva oktober månader. Följden af detta myckna regn blev också, att kärnbildningen i kornaxen hindrades, så att spannmålen blef mycket lätt och ringa. I mannaminne har aldrig ett sådant regnande i så lång tid inträffat. Det regnade icke som vanligt, utan hvad märkligt var: regnet föll i lugnt väder och med nästan klar himmel i strängknippen ned till jorden.

Sockenmännen i Sidensjö började redan i januari 1867 skriva till konungen med begäran om hjälp, viket också beviljades. Sidensjö erhöll 4000:- som lån och 1500:- som gåva, att fördelas av länets nödhjälpskommitté.

Januari 1867 var ovanligt kall, likaså februari. April och maj månad var de kallaste i mannaminne. Hur kallt det var kan man få en aning om om man studerar den statistik som förts på 27 orter utspridda över hela Sverige från 1860 till 1973 (källa: Ångström: Sveriges klimat). På samtliga av dessa 27 orter var maj månad 1867 den kallaste under sagda 114 år. På samtliga norrländska orter utom Gävle och Östersund var också april månad den kallaste under alla dessa år, och på ett flertal norrländska orter gällde detta också januari. Nedan en liten jämförelse mellan medeltemperaturerna under perioden 1931-1960 och medeltemperaturen under 1867 i Härnösand:

Ett intressant dokument är den dagbok där sockenskräddaren J. Wahlström i Å skrev ner de datum när Drömmesjön blev isfri, när sådden skedde samt när korna släpptes på skogen. J. Strindlund har sammanställt dessa fakta till följande diagram:

Man ser här att sommaren 1867 kom mycket senare än vanligt. Berättelserna om att man kunde åka häst och släde över Drömmesjön till midsommar stämmer dock inte; sjön blev isfri omkring den 15 juni. Den 12 juni kom den första ångbåten in till Ö-viks hamn. Stadens invånare hade väntat i veckor och gick man ur huse för att hugga upp en isränna för båten. Den 13 juni kom en nordlig storm med snö och minusgrader. Efter detta oväder berättas att det var onaturligt tyst ute i skogarna och att det låg ihjälfrusna fåglar överallt.
Vårsådden skedde i slutet av juni. Höskörden började i augusti och blev riklig. Frosten kom i september, och eftersom kornet såtts så sent var det då grönt och omoget överallt utom på Ledinstorpet vid Stordegersjön, på en åker som låg närmast vattnet i Brynge 2:1 samt på en åker i Nybyn där Johan Strindlund sått direkt på en nysladdad åker och myllat ner utsädet. Det hann då mogna något tidigare.

Ett objektivt mått på hur stor nöden var i just Sidensjö är dödstalen:

Totala folkmängden var 1867 knappt 2300 pers. Man ser att 1867 var det enda året då antalet döda översteg antalet födda. Om man jämför med övriga år i tabellen kan man räkna ut att 20-25 personer torde ha dött av svält eller undernäring i Sidensjö år 1867. Dessa siffror säger dock ingenting om hur många som nästan svalt ihjäl.
Det verkar vara ont om ögonvittnesskildringar från Sidensjö under dessa år, men några röster från angränsande socknar ger en uppfattning om hur det var: 90-åriga Hedda Öberg, nyinflyttad på Ulvön 1866 berättade i Örnsköldsviksposten 1945 :
”Stora skaror barn gingo på detta sätt och tiggde, och de kunde komma ända från Norrbotten. En gång kommo tjugo stycken på en gång, somliga voro endast fem år gamla, och hade färdats på isen från Nätra.”

En man vid namn Nordlund från Björna berättade hur han mindes 1867. Han var då i 7-årsåldern:
” Nog märkte vi att mor ofta grät i ensamheten, det var ju inte så lätt för en mor att inte ha någon mat att sätta fram på bordet till hungrande barn. Det hände ju ofta att av svält utmärglade barn gick från gård till gård för att tigga några brödsmulor. En dag kom det tre barn till oss och tiggde gråtande något att stilla sin hunger med. Med ögonen fyllda av tårar måste tyvärr vår mor meddela, att vi inte hade annat än lite brödsmulor, och dem behövde vi själva. När vi barn såg ångesten i de främmande barnens bedjande ögon började vi att storgråta och bad mor bevekande att hon skulle dela med sig av de brödsmulor vi hade. Tvekande villfor mor vår begäran, och de främmande barnen slukade med glupsk aptit smulorna, varefter de fortsatte till granngården som låg ett bra stycke ifrån vårt hem. Följande dag hittades de tre barnen döda mellan vår gård och granngården.”

Uppenbarligen fanns det en hel del mat i vissa hushåll i Sidensjö under hela denna tid. Förre båtsmannen Johan Vestin berättade hur han och hans syskon gick och tiggde i vissa gårdar, bl.a. prästgården. De kunde då säga: ”Om vi får äta oss mätta nu ska vi dröja 14 dagar till nästa gång”. På så sätt klarade de sig bra. Då det var ganska många som tiggde torde belastningen på de mera välbärgade hemmanen ha varit stor. Att dödligheten var så förhållandevis liten i Sidensjö tyder på att de hemman som kunde ge mat till tiggarna under hela tiden fram till sommaren 1868 hade haft sina sparlårar välfyllda när eländet började.

Förutom barkbröd åts bl.a. välling på råghalm och söndermalda ben. Till barkbrödet användes främst innerbarken från unga tallar, men även asp och björk. Det fanns sedan gammalt bestämmelser som förbjöd tagandet av bark utan samtliga grannars tillåtelse, och samma förbehåll finns t.ex. inskrivet i kontraktet med Å byamän när Ledin flyttade till Ledindtorpet vid Stor-Degersjön år 1851.

I mars 1868 färdades två konvojer med sammanlagt 168 lass spannmål från södra Sverige norrut för transport till Väster- och Norrbotten där nöden var ännu större. Transporten utfördes enligt uppgift gratis av bönder längs vägen, som själva hade svältade familjer hemma.

Enligt J.Strindlund inköptes minst 340 tunnor säd söderifrån till Sidensjö. Åtminstone en del av detta hämtades hem av sörkörare.

År 1868 års skörd blev god i Ångermanland, och efter 1868 förbättrades möjligheterna att undvika nödår, dels för att skogen började ge penninginkomster så man hade råd att köpa mat söderifrån, dels för att järnvägen möjliggjorde transport av sagda mat.